torsdag, juni 22, 2006

När ingen ser





Ord känns ibland överflödiga.

måndag, juni 19, 2006

Tuttar, sex & våld

Tag plats!

Exploatering är ett så laddat ord att ingen människa vill
säga att det är okej offentligt. Men jag är rädd att jag börjar
bli likgiltig i frågan om det är okej att sälja läsk med hjälp
av nakna kvinnokroppar. Tro mig. Jag vill skita i hur någons bröst
eller röv ser ut när jag är törstig - men det är svårt. De svettiga
dekolletagen finns överallt i media.

Och jag orkar knappt bry mig längre.

Tuttar eller inte. Det som stör mig mest är att kvinnor dessutom
gärna framställs som sensationellt pantade eller viljelösa.
Ofta är framställningen väldigt subtil. Varför är det så? Och hur
ser medieklimatet ut idag? Vilket ansvar har media när det gäller
den allmänna kvinnosynen? Det här ville jag snacka med någon om.
Jag börjar med att skicka iväg ett par mejl till olika aktörer inom
media (Aftonbladet, Expressen, Kanal 5 mfl)

Efter ett tips från en klasskamrat lyfter jag även på luren för att
boka tid med Anna Bergfors. Hon studerar Mänskliga rättigheter och
demokrati på Teologiska högskolan i Stockholm (120 poäng) och har
även läst statsvetenskap. Hon har också ett förflutet som skådespelare
inom teatern. Tipset jag fått visar sig vara en fullträff - Anna har
mycket att säga om sexualiseringen i media.

Innan jag virkar en helyllekofta till mig själv med den här essän
vill jag säga en sak. Jag är medskyldig till den sexistiska utvecklingen.
Jag som konsument bidrar till mediebolagens profit. Visst, jag kan ju välja
bort en del - men inte allt. Jag har svårt att bojkotta H&M till exempel,
trots att de ganska ofta haft affischkampanjer som gjort mig förbannad.
Kläderna är ju både billiga och bra. Nu till saken.

Anna äntrar scenen. Hon berättar om sina erfarenheter inom teatern där
hon anser att kvinnor framställs både nyanserat och stereotypt.

– Problemet inom teatern är att de flesta pjäser är skrivna
av och för
män, varför det finns relativt få kvinnoroller.
I allmänhet anser jag
att kvinnor inom media framställs
mycket stereotypt, de är antingen horan
eller madonnan.
Kvinnor syns sällan som experter, ofta är de någons fru,

flickvän, mamma etc. Inte en egen person med egna
åsikter, om kvinnan har
något eget så handlar det ofta
om intressen runt mode, skönhet, inredning,
smink med
mera. Tjejerna i AFA* eller djurrättsrörelsen kommer sällan
till
tals och om de gör det framställs de manhaftigt,
burdusa, gapiga, grabbiga
och/eller lesbiska.

Det är en märklig värld vi lever i, tänker jag och nickar.

Jag kommer även att tänka på fler exempel av märkliga
kvinnoframställningar.

Exempel: Höjdhopparen Kajsa Bergkvist gör reklamfilm för
tuggummit V6. I reklamen förklarar Kajsa att tuggummit smakar
smask och är bra för tänderna. Allt väl så långt. Men plötsligt
kommer en manlig whiskeyröst och säger följande: ”Ja, det är
faktiskt sant – tuggummit smakar smask och ÄR bra för tänderna.”
Det som filmen säger är att Kajsas auktoritet inte räcker hela vägen.

Det är illa.

Men ännu värre är det att filmen indirekt säger oss att en
alkoholiserad
man har mer auktoritet och är mer tippad
som sanningssägare än en ung kvinna.


Det är en katastrof.

Det här exemplet är i och för sig ganska gammalt – nu finns ju
festisreklamen istället.

Exempel två: Utanför ett glamouröst kasino kliver Ivan ut
ur en limousine.
Med sig har han ett par av sina 22 flickvänner
som han är konstant otrogen mot.
Ivans speakerröst förklarar
även att han har 42 bilar och en toalett
i solitt guld. Vidare i
filmen får man se flera av Ivans flickvänner.
Bland annat en
sjuksköterska i röd lackdress som suger på sitt eget finger.
I slutet av reklamfilmen berättar Ivan att han dricker
vansinnigt mycket Festis.
Jag har sett reklamfilmen ett par
gånger på teve nu och verkligen försökt
se poängen.

Är festisreklamen ett bevis på att vi lever i ett
postsexistiskt samhälle? Eller är reklamfilmen ett sätt för
män att
återta positionen där slentrianmässig exponering
och underkastelse av
kvinnor är okej. Ner på bordet
mellan mig och Anna ramlar frågan
om vilket ansvar
media har för hur kvinnor betraktas.


– Jag anser absolut att media har ansvar för hur
kvinnor framställs inom media,
även om media själv
är av den åsikten att det är publiken/konsumenterna
som styr.
Media skulle kunna visa mer nyanserade
och mångfacetterade bilder av kvinnor
som inte anspelar
på sex. Dessutom borde media se över den kvalitativa

jämställdheten, då det är främst män som arbetar inom
media, fortsätter Anna.


En annan fråga som vi kommer in på gäller reaktionen
inför kvinnors klädval.
Killar kan ha baggyjeans som visar
halva röven utan att det betraktas som en
större grej.
Men hur kommer det sig att tjejer kan ha FÖR tajta toppar
eller
FÖR korta kjolar eller helt enkelt FÖR lite kläder på sig?

– En anledning till tjejers klädval är modet, en annan är att
tjejer
förväntas se ut på ett visst sätt, som anspelar på
sexualitet. Det anses
”sexigt” med korta kjolar och tajta
toppar. Tjejer objektifieras och blir
till sexbomber. Det blir
ytan som räknas - inte insidan, menar Anna.


Anna berättar vidare hur mediernas ytlighet påverkat henne.
Hon har
till exempel svårt att se tjejerna från Big Brother
som något annat än
obildade bimbos. Trots att de egentligen
kan vara hur bildade som helst.


– Dessa kvinnor framställs ofta som korkade, lössläppta och
ytliga, förklarar hon.
Det är inte lätt att bli av med de
vinklingar som media serverar.


Jag försöker för mitt inre se hur en blond, silikonbystad
före detta
big-Brother-dam med stillettklackar sitter och
beräknar inträdesvinklar
för rymdfärjor åt NASA.

Det går inget vidare.

Om man snokar runt lite i tidningar och i debatter så pratar
väldigt
många om att alla har ett eget ansvar. Ja, så är det.
Jag måste inte
döda någon; eller sila heroin; jag behöver
inte slå min flickvän; jag måste
inte våldta någon - bara för
att jag sett någon göra det på teve. Det gör mig
osäker på
om jag tycker att någon kan skylla på omvärldens alla
halvt påklädda
människor och porriga artister i teverutan
om någon blir våldtagen. Jag undrar
också om någon på
allvar kan skylla på medierna om stringtrosorna
sitter
obekvämt eller om silikontuttarna spricker.


Alla och envar borde få vara nöjd med sig själv och
kunna ta sitt eget ansvar
och högaktligen strunta
i mediernas märkliga ideal. Men det är inte så enkelt.


Anna ger sin syn på konsekvenserna med sexualiseringen
i media.


– Även om det kan vara svårt att jämföra sex med våld
menar jag att det finns
vissa likheter mellan dessa inom
media, i den bemärkelsen att vi blir mätta,
avtrubbade.
I värsta fall blir vi likgiltiga, och detta tror jag är en farlig
utveckling. Media skapar ideal som många tror är de enda
rätta idealen, vilket
jag ser en skevhet i. Som människa
har du inget annat värde än det sexuella värdet.


Återigen känner jag att Anna har rätt och jag börjar
fundera om även
Kosmas Indikopleustes** egentligen
hade rätt. Världen är egentligen platt
som en pannkaka.

Plötsligt slår mig tanken - har jag drabbats av
moralpanik? Jag kanske bara
vill att någon ska dra
gränsen åt mig. Det är ju liksom lika svårt som det

är viktigt att tycka rätt hela tiden.

Som sagt - det går inte att värja sig mot tuttar och
häckar i teve. Jag vet inte
egentligen vad jag ska
tycka om det. Någonting i mig borde säga att det är
för
jävligt. Men tänk om sexualiseringen i media är en del
av en ungdomskultur
som jag inte fattar. Jag börjar
definitivt bli tillräckligt gammal för att
inte förstå deras
kultur fullt ut.


För att bli klokare ringer jag i all hast upp Agneta Wahlberg
som läst
genusvetenskap på universitetet i Stockholm
och i Umeå.


- Jag tror inte att sexualiseringen i media har med någon
ungdomskultur att göra.
Sexualiseringen sträcker sig längre
än så. Förklaringen ligger snarare
i det patriarkala
samhälle som vi socialiseras in i, menar Agneta.

Det ligger något i det. Men vad kan vi göra?


Enligt Anna kommer det vara svårt att förändra synen
på kvinnor – om det
går att ändra den det vill säga.
Ett av problemen som Anna ser är att mannen
anses vara
norm. Och det är inte bara männen som upprätthåller
den ordningen
utan även en del kvinnor, menar hon.
Kvinnor lär sig redan i ung ålder att
vara snälla,
hjälpsamma och inte ta plats.

Frågan återstår fortfarande vilket ansvar media har
som fosterföräldrar.
Jag nämnde tidigare att jag skickade
mejl till några aktörer inom media.


Jag har inte fått ett enda svar.



----------------------------------------------------------
*AFA: Antifascistisk Aktion

**Kosmas Indikopleustes var en geograf från 500-talets Alexandria.
Han hävdade bland annat att jorden var rund som en skiva.






Delad glädje


Det var så roligt att allt
inte fick plats på bilden.













Paus






Jag ville säga att Hempa hade solsken i blicken. Men jag lät bli.








STHLM 06
















Jag hade aldrig sett
Medborgarplatsen
på det här
viset förr.

Och det hade inte du heller.








Going nowhere


fast

tisdag, juni 13, 2006

Retro Baby





Sara är en filmis.

torsdag, juni 08, 2006

Salva Mea




Vilka revolutioner


ska räddas oss


nu?

Titta - en rubank!




Nej Lisa. Det är en smörgås.

tisdag, juni 06, 2006

Party Baby Hey







Burn Baby Burn









Nytt hår och det brinner i bakgrunden.

Varning för babies












De finns överallt.

fredag, juni 02, 2006

Björn & nagellack


Hemma hos familjen Lagerholm. Nagellack i förgrunden; moppemusche i bakgrunden


Tack för allt Björn.


Vi ses senare.