Jag som du

Du är mörkret som
faller

regnet som piskar
värmen ur
själen

Du är stenen som kastas
och krossar mitt
hjärta

Du är tiden
som rinner iväg



Du har hunnit bli
allt du ville
bli









Och jag har hunnit
bli mörker

Blyg

Ibland vet man inte om man vågar hälsa.

Det regnar ute

Det gör inget.




(Missa inte utställningen "Mitt hem om tio år" på
konstmuséet i Eskilstuna. Jag är med på ett hörn.
Bokstavligt talat.)

Örebro tur och retur [2.35:1]

– Hittar du dit?

Jag stelnade till innan jag svarade på Görans fråga.

– Nej, svarade jag och förbannade mig själv att jag inte
kollat upp det innan.

– Ok.
Vi hoppade in i bilen och åkte iväg.

Några veckor tidigare hade ett vernissagekort trillat ner
i brevlådan. Kortet var från bror Lars-Erik som hälsade
”Velkåmmen til min lilla planet”. Taget, tänkte jag.

Kortet fick bo på kylskåpsdörren.

Klockan hade hunnit bli lite efter sex och mörkret hade
sänkt sig över landskapet som vi åkte genom. Den regnprickiga
bilrutan fick bilar i motsatt körriktning att se ut som
passerande stjärnhopar och kometer. Mina tankar tumlade runt.
Vi var rymdresenärer som var på väg mot någons lilla planet.

Vi landade på en parkering en bit bort från konsthallen. En sista
cig och sedan klev vi in i ljuset bland rymdraketer, superhjältar,
stjärnor och orangutanger.

Några timmar senare satt jag, Mats och Göran på Bishops Arms och
diskuterade konst över en pilsner. Vi var utan tvekan överens.
Utställningen hade varit svinbra och väl värd resan.

Ibland är det lätt att känna sig stolt.

Misshandel

Det finns solskärmar för katter.

Men det finns inga katter
för solskärmar.

Nike

En bild. En seger.

Nicht allein

Jag duschade. Det var söndag och jag var lite småseg efter
lördagens bravader. Jag hade duschat länge.

För att jag skulle hinna göra mig i ordning till jobbet ute på
faktoriholmarna hade jag sett till att kliva upp extra tidigt.
Duschning och frukost ville jag hinna med.

Det gick ytterligare en stund varpå det knackade på badrumsdörren.
Jag frös till och slutade genast sjunga. Det ska inte knacka
på badrumsdörren nu.

Jag är ensam hemma.

Utan att stänga av duschen smög jag ur badkaret och tog på
mig en handduk. Det tog en stund innan jag fattade mod till att våga
öppna dörren. Ingen där.

Jag tittade runt i lägenheten och kände sedan på ytterdörren.
Tomt och låst. Eftersom jag inte var helt torr började jag frysa.
Jag gick tillbaka in i duschen.

Och låste badrumsdörren.




En ny dag.
Det var morgon och jag hade ytterkläderna på mig. Lägenhetsnycklarna
låg i köket och jag var precis på väg för att hämta dem när ett ljud
letade sig ut ur högtalarna på stereon. Eftersom jag har högtalare
även i köket hörde jag det väldigt tydligt. Det lät som en röst - en
väldigt kort körsång. Max en halvsekund och jag hade stannat
mitt i steget.

Det skulle inte vara konstigt om mina syntar var påslagna.
Det var de inte.
Datorn var inte heller påslagen.
Och framförallt: stereon var inte påslagen.

Jag tog nycklarna, gick ut i trapphuset, låste ytterdörren
och gick till skolan.

Och jag var glad att jag inte behövde vara i lägenheten
under resten av dagen.