Plastique

Atemnot für alle.

Hora/vän

Det stöddiga lilla ludret bakom disken på kafét
log åt mig och sa:

- Tjugofem kronor tillbaks, varsågod!

Jag tackade, tog pengarna och min caffe latte varpå jag
styrde stegen mot mitt bord. Jag var själv men väntade
på den lille bögjäveln som skulle komma och hjälpa mig med en
inlämningsuppgift som vi fått i skolan. Ekonomi.
Man kan säga att jag är så fantastiskt dålig
på just ekonomi att jag förmodligen skulle kunna
uppträda på cirkus.
Nåja...
När jag slog mig ner så fick jag syn på några horor
som jag kände sedan tidigare. De satt vid ett bord vid
fönstret och pratade glatt med varandra.
Istället för att sitta själv så beslutade
jag mig för att samspråka med dessa horor medan jag
väntade på den lille bögjäveln.
Jag reste mig upp och gick bort till deras bord och blev genast
erbjuden en sittplats. Jag sträckte fram min hand till en surfitta
som jag inte kände igen sedan tidigare och presenterade mig.

- Hej, surfitta!

- Trevligt, beduinrunkare!

Eftersom vi gick på högskolan allihop så började genast stämma av
med varandra hur studierna har gått.
Jag berättade om uppgiften jag fått av hitlerjäveln på skolan och att jag varit
tvungen att inkalla den lille bögjäveln för att hjälpa mig. Alla horor kring
bordet - inklusive surfittan - visade mig sympati och medlidande.
Ekonomi är klurigt - i synnerhet när man är så sensationellt
dålig på det som jag är.
Efter en stund började det strömma in så mycket horor och bajspackare
i lokalen att jag kände mig nödgad att sätta mig vid mitt bord
igen så att ingen skulle ta min plats.
Det dröjde inte länge förrän den lille bögjäveln kom in genom dörren
till kafét - lätt röd av ansträngning i ansiktet.

- Tjenare bögjävel!, sa jag.

- Hej, beduinrunkare! Lessen att jag är lite sen, svarade han.

Vi slog oss ner vid bordet och det stöddiga lilla ludret kom fram till
oss och tog upp vår beställning av smörgåsar.
När smörgåsarna anlände till vårt bord var vi redan djupt involverade i
ekonomiska termer. Den lille bögjäveln förklarade att hitlerjäveln på
skolan hade minsann gett oss en lite knepig uppgift. Jag kunde inte
annat än att hålla med. Men vi löste faktiskt uppgiften till slut
och jag kände mig riktigt nöjd.

- Vad sägs om bio på onsdag?, frågade jag.

- Jag ska snacka med rövhålet också. Han vill nog också hänga med, svarade den lille bögjäveln.

- Det är lugnt. Jag har inte pratat med sprutludret än. Hon sa att hon ville hänga med hon också.

- The more, the merrier, replikerade den lille bögjäveln käckt.

Vi reste oss upp och klädde på oss.

- Sug min kuk, bögjävel!, sa jag.

- Ta dig i arslet, beduinrunkare! svarade han.

- Vi hörs imorgon om bion.

- Sure.

Innan jag gick ut hälsade jag på en bekant bajspackare som
var på väg in till kaféet.



Jisses vad kallt det är ute, tänkte jag.





***

De fyra sista siffrorna (ett till fyra)

Ett




Alla människor hade frukostrast. Sonja satt på
sin cykel på väg till jobbet. Hon hade försovit sig
duktigt och kunde inte ha mer bråttom.
Nu kommer Fisförnäm bli så där jävla viktig igen. Skit.
Hur tror du vi ska hinna med allt om du ska komma
försent varje dag? Fan.

Hon sladdade ner för Regeringsgatan och körde nästan
på en hund. Jävla kräk. Vad ska dom få pissa ner hela
stan för? Tänk om jag skulle sätta mig ner här och pissa?
Snuten skulle slå sönder hela mig!

Varför ska jag råka ut för sånt här? Kan du svara på det Gud?
Vad har jag gjort?
Har jag dödat någon kanske? Nej.
Har jag sålt knark? Nej.
Har jag vunnit en miljon kanske och därmed förtjänat all
skit i hela världen? Nej.

Tack ska du ha.

- Fan Sonja, va’ gjorde du i gårkväll egentligen?
Haru skaffat nytt?
Vadå nytt? Jag har väl aldrig haft något din jävla hora.
- Va? Nej, hahaha. Klockan ringde inte. Batteriet måste
vara slut eller nåt.
- Jo jo, just det. Varje morron i en vecka.

Tack så hemskt mycket för Fisförnäm, Gud. Mitt liv
skulle inte vara fullständigt värdelöst utan den jävla råttan.
Stå i en satans tygaffär och vara trevlig mot en massa
jävla äckliga kärringar sex dagar i veckan. Komma hem klockan
sju till sina 28 kvadrat - ensam. Ingen att ringa till. Ingen
att träffa. Bara den där jävla teven.

Tårarna var på väg nu. Kanske om 12, 13 sekunder. När man
gråter fem gånger om dagen vet man exakt hur lång tid det tar
från första ryckningen till dess att tårarna rinner.

Med ännu en arbetsdag i ryggen var hon på väg hem. Eftersom det
var uppförsbacke nästan hela vägen valde hon att gå. Hon tittade
i skyltfönster och såg så mycket som hon skulle vilja ha men
tänkte i samma ögonblick varför hon skulle kosta på sig sånt
där och göra sig till.
För vem skulle jag visa allting? tänkte hon.
Förresten skulle nog folk må illa av att se mig i samma kläder
och skor som de själva hade. Jag vill ju inte göra folk
upprörda i onödan.

Hon ville inte gå hem. Hon fortsatte istället upp mot centralen,
parkerade och låste cykeln och tog hissen ner mot spåren så att
ingen skulle se henne. De skulle kanske tro att hon skulle resa
någonstans och ställa en massa dumma frågor.
Fast skit i det, tänkte hon och försökte gå med så bestämda
steg som möjligt.

Det tog en bra stund att hitta ett spår som låg lite i skymundan
från alla människor. Ännu längre tid tog det innan det kom ett tåg.
Men nu kom det.
Lamporna på tåget såg lika ilskna ut som alla ögon hon passade
upp om dagarna.
Hon blev rädd men stod kvar.
Väntade.

Låt mig bara inte hinna gråta, viskade hon tyst









Två



Morgonen därpå vaknade hon genomsvettig. Hon grät en
stund innan gick upp.Utan att titta på klockan visste
hon att hon försovit sig.

Hon tittade på klockan.

Fan också! Vad gör jag för fel?


I duschen upptäckte hon att schampot var slut.
Just snyggt - fett hår på jobbet. Precis vad jag behöver.
Hon kände hur kräkset brann i magen och var på väg upp.

Jaha. Har hypofysen begåvat mig med bröst bara för att jag ska
gå med i karusellen av BH-krängande klädkedjor? Tänkte hon när
hon äcklades av sin egen spegelbild.
Det ringde på dörren. Nu var allt förstört och cirkeln sluten.
Vem fan kan komma på idén att hälsa på mig när jag är naken?
Det ringde på igen.
Hon sket i att ta på sig något och slet upp dörren.

Han tog ett steg tillbaka när hon öppnade och kunde inte
avvärja infallet att låta blicken glida ner på
hennes fötter och hela jävla vägen upp igen.

Fan fan fan! Tänkte han. Varför skulle jag bli tevepejlare?

Va fan vill du? Tänkte hon. Din förbannade mögelmacka!

– Ja, jag är från radiotjänsten. Har du någon teve? Frågade
han och stirrade in i teglet i trapphuset.

– I helvete heller! Ljög Sonja iskallt. Ser jag ut att ha en teve?

Är de för små trots allt? Duger jag som jag är? Tänkte hon
samtidigt som hon undrade hur hon snabbast kunde göra en
Molotov-cocktail av schampoflaskan som hon av någon dum
jävla anledning höll i handen.

Han tappade sitt block i trappan när han flydde
hals över huvud. Såg han inte ut att gråta också?
Jo, det borde ju hon om någon veta hur man ser
ut när man gråter.

Hon stängde dörren försiktigt för att inte tavlan med
Charles Manson skulle trilla ner. Den hade hängt där
länge nu - hennes husgud. Sådana karlar finns säkert
inte längre. Vad fan håller jag på med? Hon slet ner
tavlan och tänkte drämma den i golvet. Men hon ångrade
sig och ställde ner den – lutad mot väggen med bilden inåt.



– Fy fan vad du ser rödögd ut Sonja. Super du varje kväll eller?

Sup ja. Hon har kanske rätt den där jävla Fisförnäm.
Man kanske ska börja dricka. Nej förresten, det hade hon ju
försökt tidigare. Hon skulle aldrig glömma hur dåligt hon
hade mått och hur mycket hon hade kräkts.

– Nej, haha. Jag cyklar ju och det blåste rätt in i ögonen.

– Jojo, med din kropp cyklar man säkert jättefort.

Sonja låste in sig på toaletten och grät. Det gick inte
längre att tänka på saker som varför alla var
så jävla elaka eller vad hon skulle göra för att få
allt att bli bättre. Det gick bara att gråta.

– Va fan gör du därinne? Vi är fler som behöver toaletten! Men kom
ut nån jävla gång då!

Vredet gick ovanligt trögt - men inte tillräckligt. Hon klev ut
och försökte tränga sig förbi.

– Haru bölat? Hahaha!

– Nej jag har sån där pollenallergi.

– I februari? Fy fan. Du är så jävla patetisk.

Patetisk. Som om du visste vad det betydde, jävla snorunge.
Men du har så rätt. Jag är närapå allt, eller närapå
förresten, jag ÄR allt som negativt i ett lexikon.
Ful, dum, trög, fet. Med min kropp kan man ju inte ens cykla fort.

Hon trotsade uppförsbacken när hon cyklade hem. De stirrande och
fnissande människorna brydde hon sig inte om. Hon passerade sitt
hus i en väldig fart.
Kan inte jag cykla? Tänkte hon rebelliskt och trampade på ännu mer.
Hon visste vart hon var på väg och snart var hon framme.

Genomsvettig ställde hon ifrån sig cykeln och tittade ut över
Essingefjärden. Hon hade glömt bort att det var is på vattnet.
Trafiken var fortfarande tung på Tranebergsbron med alla som var
skitnödiga och på väg hem. Sonja hörde ingen trafik – såg inga
människor. Hon låste fast cykeln i broräcket och klev över.

Ett djupt andetag senare släppte hon taget.



Fan ta alla jag någonsin träffat.















Tre






Klockan var tre på morgonen. Hon hade haft en mardröm
som hon glömt i samma ögonblick hon vaknat. Bara obehaget
fanns kvar.

Det fanns inget att äta hemma så hon blev sittandes vid
köksbordet - tom i blicken. Hon orkade inte gå och lägga
sig igen. Hon ville inte tänka, inte se, inte höra.
Bara försvinna. Men det gick inte. Magen värkte och
huvudvärken ville inte ge med sig. Alla tabletter
var slut.

Tabletter…tabletter. Tänkte hon

Imorron.


Apoteket och sedan försenad till jobbet.

Man dog inte av att äta ett helt paket Ipren - tyvärr.
Det hade varit fantastiskt om hon hade fått dö på jobbet
och se sina arbetskamraters miner. Men hon höll inte
på att dö.

Och förresten.

Hon visste ju inte om hon skulle få se grisarnas trynen
innan hon dog.
Nåja, hon hade i alla fall inte ont i huvet längre.

Hon var mitt uppe i en tankekedja om chefen var bög när
Fisförnäm kom och lade sig i:

– Du ska väl inte ha nåt att äta idag - du som ätit
så mycket! Sa Fisförnäm som sett Sonja sluka ett gäng Ipren.

Sonja funderade om kaffet i hennes mugg var tillräckligt
varmt för att ge bestående brännskador. Det skulle klä
Fisförnäm med en panna kaffe i nyllet.
Men det skulle vara ett jäkla slöseri. Och förresten så
skulle inte Sonja få någon anledning att få gå på
toaletten och kissa om hon inte drack upp sitt kaffe.

Hon svalde vreden med det ljumma kaffet och tänkte att
nog fan skulle hon äta.

En annan tanke slog henne.
Ska jag köpa sprit? Riktigt jävla mycket sprit?
Bli full och slampig.
Luras och fisa.

Kaffekoppen åkte i golvet med ett kras ackompanjerat
av grisarnas nöffande skratt.

– Sonja! Kund! Hur vore det om du skötte ditt jobb
istället för att hälla ut kaffe? Kaffe som du inte
betalat för. Mitt kaffe kanske inte duger. Fast va fan
skulle inte duga åt dig?

Chefen hade talat och vände sig om för att kamma hem
lyssnarnas fnissande medhåll. Sonja försökte svälja
gråten och samla sig lite när hennes steg bar
ut mot butiken.

–Ja, jag köpte den här i förra veckan. Jo det måste ha
varit Ni som sålde det. Se här bara! Alldeles blekt!

– Jaså.

–Jaså?…Jaså!? Står Ni och driver med en gammal människa?
Jag ska tala om för Er att när jag var ung visade man
respekt för de äldre. Men se bara på Er. Osnuten och
nonchalant! Jag förstår nog. Alkoholiserade föräldrar
och, och…ja. Ni super väl säkert själv också. Jag ska
be att få tala med Er chef.

– Men…

– Inga men! Så så.

– Jag ville bara…

– Nu har Ni redan gjort bort Er. Blev Ni lite rädd nu när
chefen blir inblandad? Det skulle Ni ha tänkt på lite
tidigare… Innan Ni nödvändigtvis skulle spela viktig.
Hallå! Hallå!

– Ja ni ville ha hjälp? Sa chefen. Sonja, varför hjälper
du inte damen?

– Tack och lova att Ni kom! sa damen. Den här männsikan har
stått här i tio minuter och förolämpat mig. Kallat mig både
det ena och det andra. Snyft! Stå här och driva med en
gammal människa! Ja Ni förstår, här har man fått slita
för brödfödan i hela sitt liv. Vad har man förtjänat för
att man levt ett fattigt och uselt liv? Jo, att bli
kallad satkärring och senil!

– Jag ber så mycket om ursäkt. Det tycker jag att du
också ska göra Sonja.

Sonja sa ingenting - vände sig om och gick därifrån. Hon kunde
höra dem prata skit om henne. Hur kunde man anställt en sån?
Konstigt att det inte kommit in klagomål tidigare. Jo, det hade
det ju gjort, men det är svårt att bli av med folk nu för tiden.
Facket och allt. Ja, de där fackförbunden är det ju
bara problem med.

Sonja låste in sig på toaletten och grät. Jävla kärring.
Och typiskt nog skulle den där jävla Fisförnäm komma.
Oj, vad hon skulle gotta sig i detta resten av sitt skitmalliga liv.




– Ja, varsågod. Doktorn är ledig.

– Tack.

–Mmm. Jaaha. Ja, hej…

– Sonja. Sonja Jönsson.

Jönsson, tänkte hon. Fan att man ska behöva
heta ”dumihuvet” också.

– Jaaha. Du har sömnproblem alltså.

– Ja. Jag kan omöjligen somna om kvällarna. Jag har
försökt allt. Jag ligger bara och vrider mig. Sen är
jag helt slut på jobbet. Jag är rädd för…

– Jaaha. Och hur länge har det här pågått.

– I ett par månader nu.

– Och du har inte sovit nånting!?

– Joo o, det har jag… Fast inget längre och
sammanhängande. Det blir nån timme då och då.

Plötsligt skrällde telefonen till.

– Ja. Tjenare, tjenare öh Claes. Nej fan, en patient bara.
Ja just det ha ha ha! Precis en sån! Ha ha ha! Va?
Nej fan sördu, kan inte. Af Klingas grabb ska enter holy
matrimony, you know. Ja. Ja. Ja just det. Ha ha!
Nej sördu vi får ta en runda nästa vecka. Okej.
Tjenare, tjenare.

Doktorn la på luren och tittade på Sonja igen.

– Eh, jaaha. Nu är det såhär va…

Telefonen ringde igen.

– Ja. Ja. Ett ögonblick bara.

Han höll för luren och vände sig mot Sonja igen.

– Fan också. Jo du vi gör så här.. jag skriver ut ett recept...
på ett preparat… som hjälper dig.. att sova. Men inga dumheter nu.
Är det klart?

– Jaaa, visst. Eller…?

–Tack så mycket! Prata med syster där ute. Tjenare, tjenare.

Hon gick ut och kunde inte undgå att höra hans äckliga skratt.

–Ha ha! Idioter! Nej fan. Jag skrev precis ut en laddning
sömntabletter åt ett jävla missfall. Ha ha! Det var det
jag tänkte. Med en sån jävla labil människa vet man ju
aldrig. It’s my new clean the world program.

Hon visste att det var meningen att samtalet skulle höras.
Clean the world!
Gråten hade kommit.
Hon hade gråtit en stund och benen bar henne inte längre.
Med en hård duns föll hon ned på trottoaren utanför och blev
liggande - hulkande och snyftande.

– Usch Pelle! Akta dig! Förbannade fyllon. Att dom får ligga
överallt. Hoppas en plogbil kommer och kör över dig
ditt satans äckel!

– Varför sa du så, mamma? Undrade Pelle.

– Du är tyst.

–Men…

– Tyst sa jag annars får du smäll!

Fattar du inte att jag vill att en plogbil ska köra
över mig,din jävla subba. Fattar du inte att jag vill
att världen ska bli ren - fri från mig.


Hjälp mig





snälla












Fyra







– Vad i helvete? skrek Frank och hoppades att bromsarna skulle
hålla. Lastbilens däck ylade ilsket mot asfalten medan kvinnan som
stod mitt på vägen kom allt närmare.

Trettio sekunder tidigare hade Sonja vaknat upp i diket bredvid
vägen. Hon hade supit och hade hoppats på att någon skulle
antasta henne på krogen. Sådan tur hade hon naturligtvis inte haft.
Däremot hade bartendern varit sällsynt vänlig då han sett till att hon
blivit utslängd från puben. Två stadiga vakter. De hade inte ens
tittat på henne när de hade knuffat ut henne på gatan.

Och nu hade hon cyklat vilse, trampat av kedjan på cykeln, slagit upp
ett hål i pannan, svimmat, vaknat upp och insett att hon nu var
någon sekund från att mosas av en stor jävla lastbil.

Äntligen.

Plötsligt fattade allting eld. Väckarklockan, kaffet på morgonen,
Fisförnäm och alla andra trynen på jobbet, celluliterna, snuskgubben
i skogen när hon gick i förskolan, kunderna, hennes föräldrar
och en gul lastbil.

Clean the world!


Tre dagar senare stod Sonja och Frank ensamma på perrongen. Tystnad.
De behövde inte prata med varandra. Sonja hade frågat vad Frank hette.
Resten hade hon känt på sig - de var två av samma sort.

Egentligen ville hon inte träffa någon. Hon kände sig bara äcklad av tanken
på att någon ville vara med henne. Men allt det där var skitsamma nu.
Ett sus letade sig ut ur tunnelns mörker. Det lät som ett väldigt långt andetag.

Sonja hade stått här förut - ensam. Hon var inte ensam nu.
Hennes ögon var blanka då hon såg mot ljusen i tunneln.





Låt oss inte hinna gråta.




IV/IV