Nicht allein

Jag duschade. Det var söndag och jag var lite småseg efter
lördagens bravader. Jag hade duschat länge.

För att jag skulle hinna göra mig i ordning till jobbet ute på
faktoriholmarna hade jag sett till att kliva upp extra tidigt.
Duschning och frukost ville jag hinna med.

Det gick ytterligare en stund varpå det knackade på badrumsdörren.
Jag frös till och slutade genast sjunga. Det ska inte knacka
på badrumsdörren nu.

Jag är ensam hemma.

Utan att stänga av duschen smög jag ur badkaret och tog på
mig en handduk. Det tog en stund innan jag fattade mod till att våga
öppna dörren. Ingen där.

Jag tittade runt i lägenheten och kände sedan på ytterdörren.
Tomt och låst. Eftersom jag inte var helt torr började jag frysa.
Jag gick tillbaka in i duschen.

Och låste badrumsdörren.




En ny dag.
Det var morgon och jag hade ytterkläderna på mig. Lägenhetsnycklarna
låg i köket och jag var precis på väg för att hämta dem när ett ljud
letade sig ut ur högtalarna på stereon. Eftersom jag har högtalare
även i köket hörde jag det väldigt tydligt. Det lät som en röst - en
väldigt kort körsång. Max en halvsekund och jag hade stannat
mitt i steget.

Det skulle inte vara konstigt om mina syntar var påslagna.
Det var de inte.
Datorn var inte heller påslagen.
Och framförallt: stereon var inte påslagen.

Jag tog nycklarna, gick ut i trapphuset, låste ytterdörren
och gick till skolan.

Och jag var glad att jag inte behövde vara i lägenheten
under resten av dagen.